Antifosfolipidsyndromet (APS) är en systemisk autoimmun sjukdom som karaktäriseras av tromboemboliska och obstetriska komplikationer hos patienter med antifosfolipidantikroppar (APLA). Trots att samsjuklighet med andra autoimmuna sjukdomar är väldokumenterad, är sambandet mellan serologisk profil och incidens av sådan samsjuklighet ofullständigt kartlagt — i synnerhet för icke-reumatologiska autoimmuna sjukdomar (NRAID).

I en retrospektiv kohortstudie undersöktes 271 patienter med bekräftad APS vid koagulationsenheten, Karolinska universitetssjukhuset (Solna), under perioden 2014–2020. Serologi klassificerades efter antikroppsprofil — lupusantikoagulant (LAC), antikardiolipinantikroppar (aCL) och anti-β2-glykoprotein I (a-β2GPI) — med avseende på titer, isotyp (IgG/IgM) och trippelpositivitet.

Vid studiestarten förelåg systemisk autoimmun reumatisk sjukdom (SARD) hos 37 % av patienterna, varav SLE var vanligast (30 %). Icke-reumatologisk autoimmun sjukdom förelåg hos 19 %, med autoimmun tyreoideasjukdom som vanligaste fynd (10 %). Under studieperioden fick 11 % av patienterna en ny autoimmun diagnos, med signifikant högre incidens i gruppen med höga IgG-APLA-titrar (p=0,009).

I multivariabel analys var höga titrar av IgG-subtyp APLA associerade med signifikant ökad hazardkvot för att utveckla ny autoimmun sjukdom (HR 2,4; 95% KI 1,1–5,3). Studien indikerar att serologisk profil vid APS kan ha prognostisk relevans utöver risken för tromboemboliska manifestationer. Handledare: Maria Bruzelius; bihandledare Aleksandra Antovic och Natali Karandyszowska.

Antiphospholipid syndrome (APS) is a systemic autoimmune disease characterised by thromboembolic and obstetric complications in patients with antiphospholipid antibodies (APLA). Although comorbidity with other autoimmune diseases is well documented, the relationship between serological profile and the incidence of such comorbidity remains incompletely mapped — in particular for non-rheumatological autoimmune diseases (NRAID).

A retrospective cohort study examined 271 patients with confirmed APS at the Coagulation Unit, Karolinska University Hospital (Solna), during the period 2014–2020. Serology was classified by antibody profile — lupus anticoagulant (LAC), anticardiolipin antibodies (aCL), and anti-β2-glycoprotein I (a-β2GPI) — with respect to titre, isotype (IgG/IgM), and triple positivity.

At study entry, systemic autoimmune rheumatic disease (SARD) was present in 37% of patients, with SLE being most common (30%). Non-rheumatological autoimmune disease was present in 19%, with autoimmune thyroid disease as the most frequent finding (10%). During the study period, 11% of patients received a new autoimmune diagnosis, with significantly higher incidence in the group with high IgG-APLA titres (p=0.009).

In multivariable analysis, high titres of IgG-subtype APLA were associated with a significantly increased hazard ratio for developing new autoimmune disease (HR 2.4; 95% CI 1.1–5.3). The study indicates that serological profile in APS may have prognostic relevance beyond the risk of thromboembolic manifestations. Supervisor: Maria Bruzelius; co-supervisors Aleksandra Antovic and Natali Karandyszowska.

Deltagare i åldern 58–75 år rekryteras från SCAPIS-2 Stockholm-kohorten (n≈2 500) och stratifieras i fyra icke-ömsesidigt uteslutande grupper: obstruktiv kranskärlssjukdom (CAD-RADS ≥3, n=200), angina med icke-obstruktiva kranskärl (ANOCA, n=80), metabolt syndrom (n=60) och diastolisk dysfunktion (n=90). En gemensam ålders- och könsmatchad kontrollpool används för alla fyra grupper.

Hudmikrocirkulationen mäts icke-invasivt med tre optiska instrument vid vila och under standardiserade vaskulära provokationer. SFDI (Spatial Frequency Domain Imaging) kartlägger hudperfusion och vävnadsoxygenering över ett stort område; MELSCI (Multi-Exposure Laser Speckle Contrast Imaging) ger realtidsmätning av perfusionsdynamik; EPOS (Enhanced Perfusion and Oxygen Saturation) kombinerar laserdoppler med reflektansspektroskopi. Provokationerna utgörs av post-ocklusiv reaktiv hyperemi samt iontofores med acetylkolin och natriumnitroprussid för endotelberoende respektive -oberoende vasodilatation.

Hos deltagare utan obstruktiv kranskärlssjukdom utgör stress-hjärt-MR på Karolinska universitetssjukhuset (med-PI Jannike Nickander) referensstandard. Undersökningen mäter myokardiell perfusionsreserv och möjliggör direkt jämförelse av kardiell och perifer mikrovaskulär funktion.

Det primära syftet är att undersöka om icke-invasivt mätt hudmikrocirkulation kan tjäna som surrogatmarkör för kardiell mikrovaskulär dysfunktion, och att karaktärisera vilka hudmikrovaskulära parametrar som bäst diskriminerar mellan kardiometabola fenotyper.

ClinicalTrials.gov NCT07359768

Trehundra patienter med typ 1-diabetes rekryteras från Danderyds sjukhus öppenvårdsmottagning (~1 800 patienter) och stratifieras i fyra grupper efter grad av mikroangiopati: inga komplikationer (n=100), lindrig (n=100), måttlig (n=50) och svår (n=50) mikroangiopati. Hundra ålders- och könsmatchade kontroller utan diabetes inkluderas.

Hudmikrocirkulationen mäts med samma tre optiska instrument som i SCAPIS 2 Spectrum — SFDI, MELSCI och EPOS — i vila och under standardiserade provokationer: post-ocklusiv reaktiv hyperemi, lokal uppvärmning och iontofores. Provokationerna är utformade för att skilja mellan endotelberoende och -oberoende vasodilationsförmåga samt termisk vasoreaktivitet.

Mikroangiopatigrad fastställs med etablerade kliniska mått: eGFR och albumin-kreatinin-kvot för nefropati, monofilamenttest för perifer neuropati och funduskamerafotografering för retinopati. Graderingen möjliggör validering av de optiska instrumentens förmåga att detektera mikrovaskulär skada längs hela komplikationsspektrumet.

Det primära syftet är att karaktärisera hur optiskt mätt hudmikrovaskulär funktion samvarierar med grad av diabetisk mikroangiopati, och att identifiera vilka provokationer och parametrar som ger bäst diskriminering mellan komplikationsgrader.

ClinicalTrials.gov NCT06989190

Participants aged 58–75 are recruited from the SCAPIS-2 Stockholm cohort (n≈2,500) and stratified into four non-mutually exclusive subgroups: obstructive coronary artery disease (CAD-RADS ≥3, n=200), angina with non-obstructive coronary arteries (ANOCA, n=80), metabolic syndrome (n=60), and diastolic dysfunction (n=90). A shared age- and sex-matched control pool is used across all four subgroups.

Skin microvascular function is assessed non-invasively using three optical instruments at rest and during standardised vascular provocations. SFDI (Spatial Frequency Domain Imaging) maps tissue perfusion and oxygenation across a wide field; MELSCI (Multi-Exposure Laser Speckle Contrast Imaging) captures real-time perfusion dynamics; EPOS (Enhanced Perfusion and Oxygen Saturation) combines laser Doppler with reflectance spectroscopy. Provocations comprise post-occlusive reactive hyperaemia and iontophoresis of acetylcholine and sodium nitroprusside for endothelial-dependent and -independent vasodilation.

In participants without obstructive coronary artery disease, stress cardiac MRI at Karolinska University Hospital (co-PI Jannike Nickander) provides the reference standard, measuring myocardial perfusion reserve and enabling direct comparison of cardiac and peripheral microvascular function.

The primary aim is to determine whether non-invasively measured skin microcirculation can serve as a surrogate marker for cardiac microvascular dysfunction, and to characterise which skin microvascular parameters best discriminate between cardiometabolic phenotypes.

ClinicalTrials.gov NCT07359768

Three hundred patients with type 1 diabetes are recruited from the outpatient diabetes clinic at Danderyd Hospital (~1,800 patients) and stratified into four groups by degree of microangiopathy: no complications (n=100), mild (n=100), moderate (n=50), and severe (n=50) microangiopathy. One hundred age- and sex-matched controls without diabetes are included.

Skin microvascular function is assessed using the same three optical instruments as in SCAPIS 2 Spectrum — SFDI, MELSCI, and EPOS — at rest and during standardised provocations: post-occlusive reactive hyperaemia, local heating, and iontophoresis. The provocations are designed to differentiate endothelial-dependent and -independent vasodilatory capacity as well as thermal vasoreactivity.

The degree of microangiopathy is established using validated clinical measures: eGFR and albumin-creatinine ratio for nephropathy, monofilament testing for peripheral neuropathy, and fundus photography for retinopathy. This grading allows validation of the optical instruments’ ability to detect microvascular injury along the full spectrum of diabetic complications.

The primary aim is to characterise how optically measured skin microvascular function covaries with degree of diabetic microangiopathy, and to identify which provocations and parameters best discriminate between stages of complication.

ClinicalTrials.gov NCT06989190